matildaolsson

..ni tror ni känner mig?
men jag ruvar på en hemlighet som är större en det mesta. så ovanlig men vanligare än man tror.

vi springer från saker, vi skyddar oss. känslan av ensamhet och rädsla är det värsta som finns.
ibland känner man sig så sjukt ensam. man vill berätta - men det går inte. man vill leva för det roliga, man håller ut och väntar på dom stunderna så de kan ge en en knuff fram till nästa längtan.

jag gillar inte att prata om det, även ifall ja har blivit tvingad till det på senaste tid.
folk har förstått. men inte jag. jag skäms. jag vill inte säga orden som faktiskt speglar min verklighet.
det där ordet..är de verkligen så illa? är det jag? är det mig hon tanten pratar om? som hon ställer jobbiga frågor till.. är det jag som sitter där på en stol med en näsduk i handen i ett främmande rum med stel inredning som ett försök till stämning och hemkänsla? är det verkligen jag?
ja. det är det.
men jag är lite stolt! jag har tagit tag i mitt liv. jag har somnat på en blöt kudde, jag har skämts, jag har gråtit, jag har skrikit ut min rädsla, jag har stängt in saker långt inom mig -  men jag har berättat. jag har äntligen kunnat säga orden.

det jobbigaste is now to come.
jag ska vara stark och klara det här.
efter 18 år kommer en förbättring infinna sig.
men du ska aldrig tro att du känner mig på riktigt.


lämna mig aldrig ♥