matildaolsson

Det är regn på gatan och gatlamporna lyser. Jag går med händerna i fickorna, det är kallt trots att jag har mina vantar på mig. En kilometer bort väntar din varma famn. Tiden går så långsamt, jag vill bara vara med dig.

Jag snubblar in i busken för att inte trampa på A-brunnen. Jag skymtar ditt hus nedanför backen och det står ingen bil utanför. Du är ensam hemma - ett leende sprider sig över mitt ansikte. Jag korsar gatan, genom grinden och knackar på din dörr. Min blick vilar på dörrmattan, medans jag hör dörren öppnas. Jag ler och möter ditt ansikte. Du ler inte, du säger: "-du, det är en sak vi måste prata om..."

Regnet öser ner när jag springer hem. Regnet kväver mina tårar och fastän jag tappar en vante så slutar jag inte springa, jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte ens om att jag trampar på massor av A-brunnar. Jag hör bara dina ord och din röst i mitt huvud. Varför? Det kan inte vara över nu? Inte än! Jag snubblar upp för en förbannade backen, tills jag inte orkar springa mer.

Jag sätter mig på en bänk och vilar ansiktet i händerna. Vill dölja mina tårar. Tänker på våra stunder tillsammans, tänker på dig. Hur kan man rubba någons liv så snabbt? Torkar bort det tår-blandade regnet från ögonen. Tittar upp på molnen, sväva på rosa moln det var vad man gjorde. Känner tårarna bränna igen i ögonvrån och jag sätter händerna för ansiktet återigen.

Jag känner plötsligt en hand på min axel och det är någon som sätter sig bredvid mig på bänken. Jag öppnar ögonen och tittar in i dina förtvivlade ögon.

-Förlåt, viskar du. I handen har du min vante.